Den finländska blåsmusikens historia i ett nötskal

Den finländska blåsmusikens historia sträcker sig från militärmusikkårer och 1800-talets bleckblåsseptetter till dagens symfoniska blåsorkestrar, ungdomsorkestrar och mångsidiga amatörverksamhet. Under historiens gång har blåsorkestern fungerat som både festmusikens förmedlare, folkbildningens verktyg och föreningslivets hjärta – och utvecklats till en självständig ensemble för konsertmusik.

Europeiska rötter

En föregångare till dagens blåsorkester kan anses vara 1700-talets Harmoniemusik-ensemble, som vanligtvis bestod av oboer, klarinetter, fagotter och valthorn. Efter franska revolutionen, kring övergången mellan 1700- och 1800-talet, uppstod ett behov av större och ljudstarkare orkestrar för utomhusfester och samhälleliga evenemang. Samtidigt flyttade musiken från hov och kyrkor till en allt bredare publik. [1]

Under 1800-talet utvecklades blåsinstrumenten snabbt. Ventilsystemen för bleckblåsinstrument, nya trä- och bleckblåsinstrument samt exempelvis saxofonen möjliggjorde en allt mångsidigare orkesterklang. Blåsorkestrarna blev viktiga förmedlare av musik i Europa: före radion och inspelningarnas tid var det just musikkårerna som förde opera-, orkester- och annan konstmusik till den stora publiken. [1]

Från militärmusikkårer till byggare av det finländska musiklivet

Blåsmusikens tidiga utveckling i Finland var starkt förknippad med militärmusiken. Under autonomins tid förändrades den finländska militärorganisationen flera gånger, vilket innebar att även militärmusikkårernas verksamhet tidvis var oregelbunden. Längst kontinuerligt verkade Finska gardet, som under olika namn var verksamt åren 1819–1905 och under hela denna tid hade en egen musikkår. [2]

Militärmusikkårernas betydelse sträckte sig långt utanför kasernerna. På många garnisonsorter var militärmusikerna några av de få – ibland de enda – professionella musikerna och deltog aktivt i städernas konsert- och festliv. Musiker från Gardet medverkade exempelvis vid det första framförandet av Vårt land år 1848, och musiker från Gardet och sjöekipaget deltog i uruppförandet av Fredrik Pacius opera Kung Carls jakt i Helsingfors år 1852. [2]

Det finländska musiklivet fick under 1800-talet influenser från flera håll. Tyskland hade ett stort inflytande på landets professionella musikliv och musikutbildning: före 1890-talet hade en stor del av Finlands ledande musiker och musikpersonligheter studerat i Tyskland, och även tyskfödda orkestermusiker arbetade i Finland. [1] Genom militärmusiken stod den finländska musikkårskulturen samtidigt i kontakt med militärmusiktraditionen i det ryska kejsardömet. [2]

Från bleckblåsseptetten till en hobby för hela folket

Under andra hälften av 1800-talet spreds blåsmusiken snabbt utanför militären. Det växande civilsamhället gav upphov till brandkårer, arbetarföreningar, nykterhetsföreningar, idrottsföreningar och andra organisationer – och många av dem grundade en egen musikkår. [2][3]

Ett särdrag inom den finländska blåsmusiken blev bleckblåsseptetten. Finska gardets kapellmästare Adolf Leander och musikkårens fältväbel Antti Ahonen spelade en central roll i utvecklingen av denna ensembleform. Leander var också den första läraren i bleckblåsinstrument vid Helsingfors Musikinstitut, föregångaren till dagens Sibelius-Akademi vid Konstuniversitetet. [2][3]

Septetten visade sig vara en praktisk ensemble även på mindre orter och inom nya föreningar, och repertoaren som skapades för den spreds över hela Finland. I början av 1900-talet bestod det finländska blåsmusikfältet nästan helt av bleckblåsseptetter och större bleckblåsorkestrar som byggde vidare på samma tradition. [3]

Musikkåren blev samtidigt en hobby som förenade olika samhällsgrupper. Blåsmusiken knöts nära samman med det finländska föreningslivets och civilsamhällets framväxt, och bleckblåsseptettens inflytande levde kvar både i orkestrarnas besättningar och repertoar långt in på 1900-talet. [2][3]

Mot den moderna blåsorkestern

I slutet av autonomins tid upplöstes den nationella finländska militären, men musikkårstraditionen försvann inte helt. En viktig brobyggare var kapellmästaren Alexei Apostol, som i början av 1900-talet samlade tidigare militärmusiker till Helsingfors hornorkester. Efter självständigheten blev Apostol år 1919 den finländska arméns första överkapellmästare. [2][3]

Det självständiga Finlands militärmusikkårer började utvecklas från bleckblåsdominerade musikkårer mot egentliga blåsorkestrar. År 1926 beordrades militärmusikkårerna att övergå till nya besättningar med träblås-, bleckblås- och slagverksinstrument. Reformen krävde även en mer systematisk utbildning av musikelever. [3]

Den gamla bleckblåsseptett-traditionen levde trots detta kvar länge, särskilt bland amatörorkestrarna. De finländska blåsorkestrarnas repertoar bestod under flera årtionden till stor del av marscher samt arrangemang av sånger, dansmusik och orkestermusik gjorda av kapellmästarna själva. [4]

1970-talet – inhemsk repertoar och SPOL

En betydande förändring ägde rum under 1970-talet. Den finländska originalmusiken för blåsorkester började öka, och även konstmusiktonsättare började intressera sig för ensembleformen. Ett av de centrala namnen var Einojuhani Rautavaara. Hans och andra samtida tonsättares verk var ofta krävande och nådde ännu inte amatörorkestrarna i någon större omfattning, men en ny finländsk repertoar för blåsorkester hade börjat växa fram. [4]

Samtidigt organiserades det finländska blåsorkesterfältet allt starkare på riksnivå. Finlands Blåsorkesterförbund rf (SPOL) grundades i Tammerfors år 1977 för att främja den finländska blåsmusiken. [5]

Förbundets grundande sammanföll med en tid då den finländska blåsorkesterkulturen också i övrigt genomgick stora förändringar. Under de följande årtiondena utvecklades såväl orkestrarnas besättningar och utbildningen som repertoaren snabbt.

1980-talet – från den gamla septett-traditionen mot en ny klang

Under 1980-talet blev förändringen allt tydligare. De sista spåren av den gamla septett-traditionen började ge plats åt större blåsorkestrar med en mångsidigare klang. Orkestrarna utökade sina besättningar och sökte nya musikaliska utmaningar. [4]

Ny finländsk musik började medvetet skrivas även för ungdoms- och amatörorkestrar. Tonsättare som Lasse Eerola, Harri Wessman, Atso Almila och Timo Katila strävade efter att göra den moderna musikens uttrycksmedel tillgängliga även för amatörmusiker. [4]

En viktig experimentverkstad var Jyväskylä universitets blåsorkester Puhkupillit, som utmanade unga tonsättare att skriva ny, rytmisk blåsmusik som skulle tilltala unga musiker. Musik av Harri Mäntynen samt Jukka och Markku Viitasaari kom att bli en viktig del av den nya finländska blåsorkesterrepertoaren. [4]

Även inom militärmusikkårerna började en ny typ av originalmusik växa fram. Timo Hytönens Sininen paraati, komponerad i mitten av 1980-talet, banade exempelvis väg för en modernare finländsk marschmusik. [4]

1990-talet – en stor omvälvning

1990-talet kan betraktas som en av de stora brytningsperioderna i den finländska blåsmusikens historia.

Den höga nivån på den finländska musikutbildningen började märkas i orkestrarna: amatörblåsorkestrarnas nivå steg snabbt och allt fler ensembler började intressera sig för symfonisk blåsorkestermusik. Samtidigt fick ungdomsorkestrarnas repertoar allt större inslag av rytm- och populärmusik. Behovet av ny musik skapade en helt ny generation tonsättare som skrev verk för såväl nybörjare som mycket avancerade orkestrar. [4]

Militärmusikkårerna fungerade som viktiga regionala samarbetspartner för musikinstitut och amatörorkestrar. Försvarsmaktens värnpliktsmusikkår grundades år 1990, och samma år arrangerades den första Hamina Tattoo. Värnpliktsmusikkåren blev en viktig mötesplats för unga blåsare och framtida professionella musiker. [4]

Även nya amatörorkestrar på hög nivå grundades. Till exempel Helsinki Symphonic Winds, grundad 1995, samt de symfoniska blåsorkestrarna i Seinäjoki och Lahtis och Pyynikin Puhaltajat i Tammerfors tog aktivt upp den nya inhemska repertoaren och gjorde även inspelningar av den. [4]

SPOL:s ställning som rikstäckande specialorganisation för blåsmusik stärktes. Förbundet började ge ut noter och samarbeta med andra musikorganisationer. Blåsmusikdagarna arrangerades för första gången år 1992, och även blåsorkestertävlingarna och utbildningsverksamheten utvecklades. [4]

Samtidigt grundades nya finländska musikförlag. Exempelvis Blosari, grundat 1995, och 7ikko, grundat 1998, koncentrerade sig på att ge ut finländsk blåsmusik och lyfte fram nya tonsättare. [4]

Under 1990-talet började även mer allmänt kända finländska tonsättare skriva för blåsorkester. Aulis Sallinen komponerade Palace Rhapsody år 1996 och Kalevi Aho Tristia år 1999. Tonsättare som Jukka Linkola och Jukka-Pekka Lehto byggde i sin tur upp omfattande produktioner för blåsorkester som etablerade sig i repertoaren hos både amatör- och professionella orkestrar. [4]

Från 2000-talet ut på den internationella arenan

Under 2000-talet stärktes den finländska blåsorkesterkulturen ytterligare. Ett viktigt steg togs år 2001, då Sibelius-Akademin i samarbete med Försvarsmakten inledde utbildning i blåsorkesterdirigering. Dirigenter som utexaminerats från utbildningen har sedan dess arbetat som ledare för såväl militär- som amatörorkestrar. [4]

Samma år grundades Sisu-puhallinorkesteri, som samlade avancerade amatörer, musikstuderande och professionella musiker från olika delar av Finland. Orkestern började också aktivt beställa nya verk av finländska tonsättare. [4]

Beställningar av ny musik blev även i övrigt en viktig del av den finländska blåsorkesterkulturen. Militär- och amatörorkestrar har beställt verk både av tonsättare specialiserade på blåsmusik och av tonsättare verksamma inom annan konstmusik. För blåsorkester har bland andra Atso Almila, Kalevi Aho, Paavo Heininen, Mikko Heiniö, Uljas Pulkkis, Olli Virtaperko, Sampo Haapamäki, Kirmo Lintinen, Jukka-Pekka Lehto, Timo Forsström och Jukka Viitasaari skrivit musik. [4]

Den finländska blåsmusikens internationella synlighet har samtidigt ökat. Finländska verk har prisbelönats i internationella kompositionstävlingar och publicerats av utländska förlag. Exempelvis verk av Jukka Viitasaari och Jukka-Pekka Lehto har haft framgång i internationella kompositionstävlingar. [4]

Det professionella musikfältet har också genomgått stora strukturella förändringar. Försvarsmaktens reformer av militärmusikkårerna kulminerade år 2013 då sju musikkårer lades ned, vilket minskade antalet professionella militärmusikkårer från tolv till fem. Samtidigt förstärktes besättningarna i de kvarvarande musikkårerna i riktning mot fullskaliga symfoniska blåsorkestrar. [4]

En levande tradition fortsätter

Den finländska blåsmusiken har förändrats i grunden under drygt tvåhundra år. Ur militärmusikkårerna växte under 1800-talet en omfattande musikkårsrörelse fram, bleckblåsseptetten blev en hobby för hela folket och utvecklingen ledde så småningom till den moderna blåsorkestern där träblås-, bleckblås- och slagverksinstrument förenas.

Dagens finländska blåsmusik lever i många olika miljöer: professionella musikkårer, musikinstitut, ungdoms- och amatörorkestrar, projektorkestrar samt mindre blåsensembler. Repertoaren sträcker sig från marscher och underhållningsmusik till en omfattande repertoar av originalkomponerad konsertmusik.

En sak har ändå bestått genom historien. Blåsmusiken har i Finland i ovanligt hög grad varit gemenskapens musik. Den har spelats inom armén och i arbetarföreningshus, i brandkårer och skolor, i parker och konserthus. Professionella musiker och amatörer har verkat sida vid sida, och nya generationer musiker har vuxit in i en levande musiktradition genom orkestrarna.

Där finns också grunden för den finländska blåsmusikens framtid.

Källor

[1] Ruusuvuori, Sami: Puhallinmusiikin historia. Historisk översikt. Översikten behandlar blåsorkesterns europeiska utveckling från Harmoniemusik till dagens symfoniska blåsorkester samt bland annat den tyska musikkulturens inflytande i Finland. (pdf-fil, storlek 467 kB)

[2] Suomalaisen sotilasmusiikin historiahanke: Autonomian aika: Torvisoittokuntien vuosisata Suomessa. Webbartikel inom projektet om den finländska militärmusikens historia, 2017.

[3] Suomalaisen sotilasmusiikin historiahanke: 1900–1926: Puupuhaltimet tulevat. Webbartikel inom projektet om den finländska militärmusikens historia, 2016.

[4] Laitinen, Kari: A Shape of Finns to come – Three decades or so of new Finnish wind band music. Engelsk översättning av Jaakko Mäntyjärvi. Artikel om utvecklingen av finländsk blåsorkestermusik från 1970-talet till 2020-talet.

[5] Historisk information från Finlands Blåsorkesterförbund: Suomen Puhallinorkesteriliitto ry (SPOL) grundades i Tammerfors år 1977 för att stödja den finländska blåsmusiken.

Bekanta dig med och läs mer i originalartiklarna och källorna:

Blåsmusikens historia på finska, sammanställd av Sami Ruusuvuori (pdf-fil, storlek 467 kB)

Den finländska blåsmusikens historia på engelska, artikel av Kari Laitinen (omfattande pdf-fil, storlek 36,2 MB)

Projektet om den finländska militärmusikens historia (Ampuja & Aukia)
https://sotilasmusiikki.wordpress.com/

Kari Laitinens doktorsavhandling
https://helda.helsinki.fi/server/api/core/bitstreams/cc378c7a-504e-4546-9dcb-a91f81b3dfa7/content